Visar inlägg med etikett känsla. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett känsla. Visa alla inlägg

måndag 15 mars 2010

Mitt hem är min borg och trygghet – eller?

Igår när vi kom hem efter min mans gitarrkonsert så möttes vi av våra katter, vanligtvis är de lugna men denna gången var de vettskrämda och sprang ut ur huset när vi öppnade dörren.

Väl inne i huset märkte vi först inget speciellt mer än att det lät som om det småhaglade på vår fönsterdörr i sovrummet. När jag drog undan draperiet så såg jag alla småsprickor i glasen och sedan hålet som de hade gjort. Ljudet vi hörde var inte hagel på utsidan utan det var ifrån alla de sprickor i glasen som hela tiden uppstod.

Känslan av overklighet var väldigt stark, sådant här händer inte mig, vi är ju trygga här, så detta kan inte vara sant, men hålet i fönsterdörren var ju där och sprickorna blev hela tiden fler och fler.
Efter att jag hade kontaktat jouren på Folksam och polisen så började chocken komma, polisen sade att eftersom glasdörren redan var trasig så fanns risken att tjuvarna skulle komma tillbaks och att vi inte kunde vara trygga i huset.

Nu dagen efter så är larm beställt, fönsterlås skall inköpas och hantverkare har beställt nya fönster till dörren och de skall måla dörren så att alla spår av inbrottsförsöket skall försvinna, men hur får man tillbaks känslan av trygghet? Min dotter vaknade mitt i natten av att hon tyckte att någon var utanför hennes fönster och fick för sig att det var tjuvarna som kommit tillbaks och sedan kom tanken till henne att de hade kanske redan kommit in i huset och mördat mig och min man, tankespöken kan lätt växa till tankemonster.

Det är nog lätt att låta olustkänslan vinna och aldrig känna slig lugn hemma igen men vi bestämde oss redan igår natt att vi skall kämpa för vår trygghet, vet inte bara hur än, men kämpa skall vi.

//Layoutare

fredag 5 mars 2010

Själen ryser inför tomrummet

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Redan 1905 skrev Hjalmar Söderberg de numera så berömda raderna i sin roman Doktor Glas. Runt om i vårt avlånga land är citatet ovan fäst på anslagstavlor och väggar. På skolor, inom äldreomsorgen, på dagis och säkert också på arbetsplatser utanför den sociala sektorn.

Så starkt. Så sant. Så nödvändigt. Och så viktigt att komma ihåg i allt arbete med människor.