Spelen är vår tids tysta mördare

Läste en mycket intressant brittisk artikel i Aftonbladet om hur datorspel kan påverka oss;
"Brittisk terapeut: Spelen
är vår tids tysta mördare
Att spela tv-spel kan vara beroendeframkallande är en sak. Men kan man verkligen jämföra det med kokain-användande?
Det tycker en brittisk terapeut.
En amerikansk rapport om att tv-spel och andra elektroniska prylar kan orsaka sömnlöshet uppmärksammades i förra veckan i brittiska BBC radioshow 5Live. En av gästerna, brittiske terapeuten Steve Pops, gick dock radikalt längre när han skulle kommentera uppgifterna.
”Kan resultera i våld”
– Att tillbringa två timmar med en spelkonsol är jämförbart med att ta en lina kokain, sa Pops enligt MCV. Det är vår generations tysta mördare.
– Dataspelsberoende kan också resultera i våld eftersom spelarna mycket väl kan förvandla sina fantasispel till verklighet. Det är det snabbast växande beroendet i landet och påverkar unga både mentalt och fysiskt.
För att ytterligare befästa sin poäng uppmanade Pops alla föräldrar som lyssnade på programmet att ”gå upp till era barns sovrum och försök ta spelkontrollen ur deras händer. De kommer reagera på samma sätt som en alkoholist skulle göra om du skulle försöka ta dennes sprit. Det är läskigt.”
Personligt korståg
Gällande sömnlöshetsfrågan som startade Pops orerande påpekade han att rapporten inte var särskilt förvånande. Att sitta upp länge och spela tv-spel ska, enligt Pops, orsaka ”stora mängder endorfinutsöndring i barns hjärnor” och leda till ”kemisk obalans” som påverkar beteende och förmågan att lära sig nya saker.
Pops sa sig även, under programmets gång, föra ett personligt korståg mot tv-spel och hoppades kunna sprida sitt budskap ytterligare.
Denna artikel är skriven av Jonas Högberg."

//Layoutare

Förebyggande bland ensammkommande flyktingbarn

Människor med invandrarbakgrund lider större risk att hamna i missbruk än de med svensk bakgrund. Nu har vi inom Hassela startat ett nytt drogförebyggande projekt för nyanlända invandrarungdomar i Malmö. Projektet heter Vänpunkt och ska hjälpa ungdomar in i samhällsgemenskapen. Missbruk och kriminalitet uppstår inte av att man kommer från en annan kultur, de uppstår av att man hamnar utanför samhället. Om man motarbetar utanförskap i ett tidigt skede räddar man människor från missbruk och kriminalitet.

I Malmö är det nu 15 ensamkommande flyktingbarn med i projektet Vänpunkt. De är 14-16 år gamla och går på skolorna i Västra hamnen och på Västra Kanalgatan. I onsdags var det dags att träna fotboll med IFK Malmö. Och i går, torsdag var det ännu en ny förening, Malmö Allmänna schackklubb som tog hand om oss.

Redan ska en flyktingkille gå med i schackklubben och det känns som om vi lyckats med något stort. Varje kontaktyta med Sverige kommer göra dessa ungdomars liv lättare och bättre.

Evidens är det som gäller

I dag är ledordet ”evidens” inom förebyggande och missbruksvård. Det är ordet som ska styra verksamheten om den ska bli tagen på allvar. Förra året inrättade Socialstyrelsen en avdelning för kunskap som ska ta fram och styra vilken kunskap som är lämplig för vård och omsorg.

Är kommunerna rustade för detta? Det handlar om att bygga upp en lokal kunskapsbas i samverkan med andra huvudmän. Långsiktighet krävs och organisationer som kan systematisera och organisera kunskap. Kommunerna präglas ofta mer av kortsiktighet där budgethållning är överordnade. Vården är inte bara centralt utan även lokalt politiskt styrd med politiskt inledda omorganisationer och förändringar i budgeten. Ständigt förändrade förutsättningar för arbetet försvårar långsiktig planering.
Aktuella kunskaper behövs, men främst förutsättningar att tillämpa kunskaperna i vardagen och på lång sikt.

Vägen för kommunerna är kanske att ge större och långsiktigt förtroende åt icke vinstdrivande organisationer som kan ackumulera och systematisera kunskap på längre sikt än politikerstyrda organisationer.
Det behövs en levande politisk debatt om förebyggande, missbruk och insatser och vardagspraktiken måste utformas med fokus på målgruppen.

//Verksamhetsansvarig

Att förvänta sig det värsta av ungdomar och sedan ge dem alltför mycket makt.

Många, särskilt äldre, är rädda för att gå ut. Föremålet för rädslan är framför allt ungdomar som rör sig i grupper om fler än två.

Det är inte ovanligt att vi vuxna byter trottoar för att slippa möta ungdomar. Vi känner ett lätt obehag. Alla rapporter vi läser om rån och våldsamheter får oss att ta det "säkra" (den andra trottoaren) före det osäkra (att möta ungdomarna).

Det kan tyckas som en oskyldig handling, men i själva verket är just den typen av handlingar farliga. För det första sänder det signaler till ungdomarna inte bara att du är rädd av dig, utan också att det värsta man kan tänka sig av en annan människa, det förväntar du dig av dem. Ungdomar som helt fredligt och utan några onda avsikter bara går på en av våra gemensamma gator känner den förväntan. Och möter dem den förväntan tillräckligt många gånger riskerar det för ett fåtal av dem att bli en självuppfyllande profetia.

Dessautom låter vi alltför ofta bli att gå ut i våra bostadsområden om det hänger ungdomar där. Vi låter alltför ofta bli att säga ifrån när vi tycker att någon ung människa beter sig illa. Samma rädsla som gör att vi byter trottoar, gör att vi lämnar stora delar av den offentliga arenan helt till de unga.

De ungdomar som beter sig illa, får därigenom fritt spelrum, inget vuxet mostånd - och ett tyst godkännande från oss vuxna.

Så, om något av detta stämmer på dig, utmana din rädsla, gör dig kvitt massmedias svartmålning och ändra ditt beteende. Utan att bli helt blåögda, blir livet och människorna omkring oss mycket roligare och trevligare om de känner att vi förväntar oss det bästa av dem.

//
Fredrik Eklöf

Spela mer fotboll!

Jag är, till mångas besvikelse, totalt ointresserad av fotboll och kommer nog aldrig att förstå vitsen med att springa runt på en plan för att jaga en boll. Och att man dessutom kan få så mycket pengar för det är ännu svårare för mig att greppa.

Men en sak förstår jag med fotboll. Det är helt klart en lagsport! Kan man inte kommunicera med sina medspelare i sitt lag är det kört från början. Vilket gör det hela lite lite mer intressant att studera även om det i grunden är en tråkig sport.

Kommunikation är en stor del av förutsättningarna för att ett samhälle ska utvecklas i en positiv riktning. En del filosofer pratar om terrorismen som den mest extrema formen av brusten kommunikation. I det fallet; brusten kommunikation mellan västvärlden eller i-världen och utvecklingsländerna. Men brusten kommunikation kan uppstå i våra närmaste relationer, i en familj, en skolklass, mellan olika grupperingar i vårt samhälle eller mellan olika delar av en skola etc. När kommunikationen brister för oss uppstår ofta någon form av "mini-terrorism", kanske som någon aggression eller destruktiv handling.

När vi på Hassela är ute på skolor och föreningar och informerar föräldrar om tidiga varningssignaler på missbruk och hur vi kan hjälpas åt att förebygga att de uppstår, så har vi ett mycket uppskattat pass som heter "fotbollsmatchen". Som du kanske redan räknat ut så handlar passet om hur vi vuxna kommunicerar, eller, i många fall, inte kommunicerar med varandra gällande våra barn. Vi vet helt enkelt inte vilka våra barns kompisars föräldrar är, vad deras skolkurator heter eller vilka andra vuxna som finns runtomkring dem dagligen. Genom att ta upp kommunikationen med de andra vuxna, i ett förebyggande syfte, så skapar vi många så kallade skyddsfaktorer för våra barn. Det kan vara mycket enkla saker som faktiskt förändrar livsvillkoren för en del unga.

Under detta året har vi en särskild satsning på föreningarna i Malmö med omnejd. Om du som läser det här har kontakter på någon förening som skulle uppskatta en information från Hassela Helpline är ni välkomna att kontakta oss. www.hasselahelpline.se

//Projektkoordinator

Barnvåldtäkt, var ligger toleransnivån?

Stort antal män köper sex av en minderårig (läs artikeln) men får gå fria trots det allvarliga brott de begått. Hur skall vi kunna se upp och respektera polisens arbete som inte hittar någon av dem trots att flera redan är utpekade och fler vittnen finns som aldrig har förhörts. Handlar det om resurser eller kan det tänkas att det finns socialt väletablerade män med maktpositioner som gärna vill lägga locket på med i spelet? Eller för att det rör sig ”bara” om romer?
Denna flicka stod under socialtjänstens beskydd när hon såldes av sina tonårsvänner. Beskydd??

Aftonbladet har granskat fallet Anna;
En 14-årig särskoleelev, omhändertagen av socialtjänsten, säljs till uppemot 100 män. Polisen hittar inte en enda av dem som kan vara skyldiga till barnvåldtäkt.
Åklagaren har lagt ner utredningen.
I en värld av utanförskap och myndighetsförakt möter vi de inblandade, nästan alla tillhör den utsatta folkgruppen romer.
I denna slutna värld hittar vi bevisen som polisen missat vittnen som har sett sexköparna. De har signalement. De har sett gärningsmännen. De har sett deras bilar. Polisen har bara inte frågat dem.

Läs mer på;
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7058551.ab

Männen njuter av att förnedra

Igår söndag 11 april tog Kalla Fakta upp händelsen om den 17-åriga flicka som förnedrats, drogats och våldtagits av flertal män samtidigt. Männen är socialt väletablerade och har olika maktpositioner i vårt samhälle. Sexnätverket är en sammansättning av direktörer, mellanstadielärare och kommunalråd och är alltså sådana personer som våra ungdomar ska kunna lita på.

Jag upplever att programmets vinkling och situationssammanfattning förmildras till maktmissbrukarnas fördel.


Jag som förebyggare och blivande förälder tycker det är häpnadsväckande hur vuxna kan försöka hitta bortförklaringar när ungdomar utsätts för den här typen av brott. Flickan är ungdom och har förnedrats på ett flertal punkter. Hur männen varit organiserade och hur de lyckats övertala flickan att ”ställa upp” är inte intressant utan att de gjort det. Att flickan erbjöds pengar och droger är inte en ett godkännande till att bli behandlad på det sätt dessa män behandlat henne.

På vilket sett tycker du att vi ska stoppa den här typen av övertramp och maktmissbruk?

Läs mer på:
http://www.tv4.se/kalla_fakta

Tyck till på:
http://www.tv4.se/1.1505065/2010/02/12/vad_tycker_du

//IT-ansvarig

Barnhänder fyller våra påskägg

De flesta barn och även en del vuxna får minst ett påskägg på påskafton och gläds mycket över dem, men efter att ha läst artikeln nedan så smakade chokladen inte lika gott längre. Här kommer en förkortad version om vad Helena Markstedt skrev i Aftonbladet i söndags.

Under påskhelgen äter vi svenskar 6 000 ton godis, däribland mycket choklad. Dessvärre är en alltför stor andel av kakaobönerna vi äter skördade av barn. Enligt officiella siffror beräknas cirka en miljon barn arbeta inom kakaoindustrin bara i Västafrika. Siffran är helt oacceptabel och nu måste vi få ett stopp för barnarbete och missförhållanden inom chokladindustrin.

I dag köper de flesta företag sin kakao via några få stora internationella företag som i sin tur köper upp kakao från lokala exportföretag och upphandlare. De många mellanhänderna används ofta av företagen som en förklaring till bristen på spårbarhet.

Rättvisemärkt och den internationella Fairtrade-organisationen har i många år arbetat med märkning av choklad där spårbarhet varit en självklar förutsättning. Krav och kontroller är samtidigt bara början på arbetet, ett sätt att identifiera och kortsiktigt åtgärda problemet. Men det kan aldrig motverka de verkliga orsakerna till problemen. Barnarbete är ett resultat av fattigdom, av brist på utbildning och av brist på valmöjligheter.

Flera chokladföretag har tagit viktiga första steg för en mer ansvarsfull handel med kakao. Det är en framtidsfråga för hela branschen. Fortfarande är dock bara en av hundra chokladkakor som säljs i Sverige Rättvisemärkt-certifierade. Vi som konsumenter kan tydligt och enkelt visa att vi tycker att de ska fortsätta och öka takten i arbetet för att motverka barnarbete genom att ställa krav på chokladtillverkarna och välja tredjepartscertifierad choklad till påskägget.
// Layoutare

"Problembarn"

När jag växte upp fanns benämningen "problembarn" inom skola och dagis. Det fanns ofta ett eller flera så kallade problembarn i en skolklass. Min innerliga önskan är att det inte finns någon skola idag som använder den benämningen på barn eller unga. Hur kan ett barn klassas som ett problem? Vilken fruktansvärd stämpel att få i så unga år som riskerar att hänga sig kvar hela livet.

På utbildningen för informatörer i Hassela Helpline idag gick vi igenom Hasselas pedagogik och kom bl.a. in på att Hassela har genom åren ansett att det inte finns några hopplösa individer, bara hopplösa situationer. Som går att lösa. Vilken skillnad det gör i både bemötande och lösning om vi anser att det är barnet som är problemet eller situationen som barnet har hamnat i. Förhoppningsvis har skolan och barnomsorgen blivit bättre på att inte skuldbelägga barn som på grund av brister i vuxenvärlden hamnat i en till synes hopplös situation. Och att vi i stället ser vårt eget ansvar som vuxna och tränar oss i att se lösningar på de problem som uppstår när vi brister i vår omsorg till barnen, om det handlar om tid, pengar eller engagemang från individer eller samhället.

//projektkoordinator

Musikens oanade krafter

Dagens samhälle är fullt av en massa måsten, stressnivån kan vara hög hos många och det är inte alltid lätt att gå ner i varv på kvällen så att lugnet infinner sig. En del försöker hjälpa sig själva genom att ta en cigarett, dricka alkohol, äta för mycket mat eller ta lugnande mediciner. Även våra skolbarn känner av stressen i kroppen, alla läxor, prov och sporter som de tävlar i på fritiden sätter sina spår.
Det finns många saker som vi kan göra själv för att vi ska må bra och ha en god hälsa. Meditation, motion och massage är några idéer men även de måste man hitta tid till och tid är som bekant en bristvara i våra liv.
Jag har läst boken om Mozarteffekten och den beskriver hur olika sorters musik, från Mozart till jazz och rock, kan hjälpa till i läkningen av såväl kropp som själ. Författaren, själv musiker och kompositör, ger exempel i sin bok om hur musik har påverkat t.ex. stress, högt blodtryck, smärta, och psykisk sjukdom.
Stämmer detta så innebär det att när vi kor bil, städar, lagar mat, läser eller bara slappar kan lyssna oss till lugn och sänka stressnivån till normala låga värden. Och mår man bra så har man betydligt mindre behov av annan ”stimulans” som på sikt kan skada kropp
Så här beskrivs boken av försäljarna:
Mozart-effekten - Musikens oanade kraft av Don Campbell
Musik kan påverka vårt humör och vår sinnesstämning. Den kan få oss att känna oss glada, upplivade, energiska, nostalgiska, avslappnade, ja i vissa fall t om med ledsna eller arga. Men musiken kan göra så mycket mer. Det finns krafter i den som många har anat eller upplevt - krafter som faktiskt är väldokumenterade, prövade i experiment och bevisade. Musiken kan få oss att må bättre, såväl fysiskt som mentalt. Vissa toner och rytmer vet vi idag stärker oss, den har en mycket positiv och kraftfull effekt på barns och vuxnas intellektuella och kreativa utveckling. påverkar vår hälsa, intelligens, minne, inlärning och kreativitet. frigör kreatvitet och på ett mirakulöst sätt helar kroppen. Detta är vad vi kallar Mozarteffekten.

// Layoutare

Om att svälja de minsta och finaste grodorna först...

Strax före jul tipsades jag om en handbok med 21 sätt att få mer gjort på kortare tid. Bokens titel - Svälj den fulaste grodan först - fångade min uppmärksamhet och jag har nu läst boken för andra gången. Och visst är tipsen effektiva, men för egen del är mervärdet snarare de tankar kring urvalet som boken satt igång hos mig.

Jag tror att jag och säkert många med mig ofta väljer de minsta och finaste grodorna. De som är lättast att hantera helt enkelt. Ett sådant exempel från skolans värld tycker jag att den klassiska kepsfrågan är. I det dagliga arbetet med lärandeprocesser och barn och ungdomar, finns det garanterat många frågor, principer, ärenden och diskussioner med självklar och högre prioritet än huruvida kepsen ska vara på eller av under lektionstid.

Är det kanske dags att vi stoppar in kepsdiskussionen i arkiven tillsammans med fluortanten, Hej Matematik och annat som vi idag ser som uttryck för en annan tidsperiod? Eller har kepsdiskussionen fortfarande ett berättigande och isåfall vilket?

Anders Härdevik skriver i sin bok "Tur för skolan att den är obligatorisk" att om vi föräldrar känner igen oss i dagens skola - då är skolan fel ute. Är kepsdiskussionens ihärdighet ett tecken på att vi vuxna till varje pris vill känna igen oss? Eller på att vi envetet hävdar att tolkningsföreträdet på vad som är viktigt i fostransfrågan tillhör vår egen tids fostransideal?

Nu är diskussionen ovan naturligtvis tillspetsad - varje dag arbetar engagerade pedagoger och övrig personal i våra skolor med att inspirera, stötta och fostra våra barn och ungdomar i många komplexa frågor. Skolan har fortfarande ett självklart och stort värde som en av de viktigaste skyddsfaktorerna vi har i vårt samhälle - både med keps och utan keps. //Utbildare

Det handlar om att vara närvarande - också på nätet

Jag har funderat kring hur vi med tonårsbarn hanterar ungdomars användande av Internet. Min erfarenhet är att när vi föräldrar inte riktigt vet hur vi skall göra så gör vi så lite som möjligt eller ingenting alls. En av mina första lärdomar som socionompraktikant på Hassela Skåne handlar just om ungdomar och Internet.


Jag har två bonusbarn, 13 respektive 17 år gamla, med varsin dator på sina rum och med tillgång till Internet. Vår, min och min sambos, medvetenhet sträcker sig till att vi har blockerat vissa sökord och att vi kan deras lösenord. Vi vet lite vagt vilka sidor de besöker och kan namnen på några av de spel de spelar.


Om mina bonusbarn skall gå ut på kvällen, vet jag var de är, med vilka de umgås och när de kommer hem. Vi har numren till alla kompisar, kompisars föräldrar och har träffat de flesta. När någon av våra tonåringar stänger sin dörr och sätter sig vid sin dator har vi ingen kontroll på vad de gör och vem de skapar sig relationer med.


Genom Hasselas förebyggande arbete har jag fått ett konkret verktyg. I stället för att gå runt och hålla tummarna skall jag nu gå hem och bli delaktig i den delen av deras liv också. Den delaktigheten skapas genom att se tiden som barnen spenderar på Internet som vilken annan tid och händelse som helst. Det handlar om att vara närvarande.


Vi låter inte våra barn gå ensamma första dagen till skolan, vi släpper inte cykeln när vårt barn precis klivit upp första gången. På liknande sätt bör vi resonera kring användandet av Internet. Genom att sitta med och vara delaktiga i vad de vill göra på Internet och sedan diskutera konsekvenserna av olika beteende vinner alla.


Vi föräldrar får en insikt i vad barnen gör, nya kunskaper och mer inflytande. Ungdomarna i sin tur erhåller kunskap och ett ökat konsekvenstänkande, men blir också sedda och bekräftade av sina föräldrar. //Socionompraktikant

Om barndom som en orörd glasyta...

Jag läser just nu Mitch Alboms Fem personer du möter i himlen. Följande liknelse fastnar direkt:


"Barndomen är som en orörd glasyta och den som hanterar den lämnar avtryck".

Frågan om är om det ligger någon sanning i Alboms tes. Jag tänker på alla dem vi kallar maskrosbarn som trots en trasslig uppväxt växer upp och skapar sig ett fullvärdigt lyckligt liv.

Jag tänker också på alla dem som hanterar barndomen - föräldrarna - och på det enorma ansvar som föds i samma stund vi möter vårt barns blick för första gången. Och jag tänker på det dåliga samvete som är en ständig följeslagare för de flesta föräldrar.

Behovet av att stärka och stötta föräldrar är stort. Samhälleliga tendenser har märkts sedan några år tillbaka; föräldrautbildningar är idag en del av serviceutbudet i många kommuner.

Samhällets fokus på föräldrarollen bidrar till att lyfta upp vikten av föräldraskapet. Det blir som ett slags erkännande: - du behövs och du är så viktig att vi vill bekosta utbildning till dig för att du ska kunna utföra ditt uppdrag så bra som möjligt...

Föräldrar är oerhört viktiga! Barndomen är förmodligen inte lika skör som en orörd glasyta - men en sak är säker - barndomen går inte i repris. Det är här och nu som gäller! //Utbildare

Pedagoger stormar laganda.nu

De senaste dagarna har antalet nya besök och medlemmar på laganda.nu ökat markant. Laganda.nu är ett digitalt verktyg där användaren får tillgång till en mängd olika övningar som kan vara till hjälp i det dagliga arbetet. Övningarna som finns att tillgå täcker områden som till exempel teambuildning, få ihop en grupp, livskunskap, internet och konflikter. Det är spännande att verktyget sprids bland Sveriges pedagoger, laganda-övningarna är något som är framtaget av Hassela och används inom alla våra verksamheter. Och vi är glada över att få dela med oss av något som vi vet fungerar. Vill du, såsom många andra just nu, också ta del av verktygen, registrera dig på www.laganda.nu //Projektledare

Är Internet egentligen riktigt på riktigt?

En av de mest återkommande diskussionerna då vi utbildar föräldrar, skolpersonal eller elever kring den digitala ungdomskulturen är frågan om Internets skenbara ickeverklighet. Man har svårt att bestämt svara ja på frågan om Internet är på riktigt.

Denna tveksamhet kring om det faktiskt är verklighet det vi gör på nätet, tror jag har en stor del i alla de gränsöverskridande handlingar som dagligen sker på nätet. Man inser helt enkelt inte fullt ut vilka konsekvenser en utlagd bild eller film kan få - både nu direkt, men också i en framtid.

Jag brukar ta upp diskussionen med eleverna då det gäller bilder - jag ber dem föreställa sitt liv om en sisådär tio år. Du söker jobb, blir kallad till anställningsintervju - och den som ska intervjua dig känner igen dig, har kanske till och med sparat en bild där du är ganska lättklädd.

Ett annat effektivt grepp är att fråga elever vad de skulle tycka om de hittade sin föräldrar på en sajt som till exempel Snyggast. Hur kul är det att se sin mamma eller pappa lättklädd posera inför kameran och inför hela världen?

Internet är i allra högsta grad verklighet! Det du och jag gör på nätet kan få konsekvenser vi inte riktigt kan föreställa oss i den stund vi lägger ut något på nätet. Men kom ihåg! - i samma stund du lägger upp något på Internet, vare sig det är text, bilder eller filmsnuttar - så kan du inte längre hävda att du äger det du la upp. Du har inte heller tolkningsföreträdet till det du lagt upp. Du kan således inte bestämma hur andra människor ska se det eller vad andra människor ska göra med det.

Den viktigaste censuren har vi inom oss. Var går dina gränser? Vad kan du stå för? I dag? I morgon? //Utbildare

Hur har du haft det på nätet idag?

I onsdags fortbildade vi personalen på Kryddgårdsskolan i Rosengård i Malmö. Vi diskuterade olika infallsvinklar och perspektiv på kränkande behandling i skolans värld och vi tog dem med på nätvandring.

Vi ser att det behövs fler vuxna på nätet. Idag är det en fritidsgård där våra barn och elever tillbringar flera timmar om dagen - en fritidsgård utan fritidsledare. Vi kan inte upptäcka allt de gör. Men det är viktigt att vi känner till nätet, hur det funkar, vad som finns - och att vi syns där ibland.

Många unga tänker efter en gång till när de känner att det finns vuxna i närheten.

Så på samma sätt som de flesta föräldrar tar sig tid att köra till och från barnets fotbollsträning bör vi ta oss tid att vara på deras fritidsgård på nätet.

Tillsammans med Kryddgårdsskolans personalgrupp kläckte vi idén att börja fråga våra barn:

- Hur har du haft det på nätet idag?

Fyra intensiva dagar i Skåne

Efter tre dagar på samma skola kan jag konstatera att det ibland hugger till i saknadtarmen efter att ha vanliga elevrelationer. Visst är det fantastiskt att få träffa många olika sorters elever i olika åldrar och dessutom ha förmånen att komma in utifrån - eftersom det ger mina ämnen en annan tyngd för stunden, men - det är också enormt inspirerande att utveckla relationer med barn och ungdomar.

Veckans ämne har varit digitala kränkningar och det har blivit många olika sorters reflektioner kring detta. Eleverna - som ju redan är väl insatta i den digitala kulturen - har spelat forumteater, medan föräldrar och skolpersonal har gått med på nätvandring. Denna vandring på nätet via olika sajter blir alltid lite chockerande för de flesta vuxna. Vi har så svårt att förstå vissa delar av det ungdomliga uttrycket och sidor som Snyggast till exempel är fasliga att skåda. Ändå är det viktigt att vi vuxna verkligen sätter oss in i hur ett barns eller en ungdoms Internetvardag kan se ut.

Om jag sätta ett enda mål med vuxenutbildningarna i ämnet är det att få ut så många som möjligt på nätet. Barn behöver vuxna som försvarar deras rättigheter - även på nätet! //Utbildare

Härliga mellanstadiebarn

Träffade ett gäng mellanstadiebarn i måndags och pratade om Internet med dem. De var nyfikna, vetgiriga och roliga. Särskilt glada blev de då jag uppmanade dem att gå hem till sina föräldrar och lära dem om Internet. Jag tror att de flesta av barnen faktiskt gärna skulle se mer av sina föräldrar på nätet. Speciellt om de (barnen) får lov att vara experterna. Vilket de är.

Nu har jag fått många fler att "adda" på min msn. Det är riktigt kul att så många vill chatta med mig, gamla tanten. =) En fin skola går de på i alla fall. I mitt arbete får jag se många olika skolmiljöer och det är alltid lika spännande att komma till en ny skola. Måndagens skola hade inte mycket "skolighet" över sig förutom de fantastiska gamla skolplanscherna som dekorerade väggarna. Jag läste i SDS att Mona Sahlin vill att socialdemokraterna ska förnya (förändra?) sin skolpolitik. Kör på Mona! Där är mycket att jobba med i dagens skola. Jag hjälper dig gärna... ; ) //Utbildare

Programförklaring

Denna blogg kommer att handla mycket om barn och ungdomars livsvillkor i allmänhet och om den svenska skolan i synnerhet. Vi som skriver bloggen arbetar med att utbilda barn och ungdomar, deras föräldrar och skolpersonal inom olika ämnen.

Vi kallar oss gärna förebyggare och vi tror att vårt arbete kan göra skillnad. Vi brinner för vårt arbete och anser att just vårt arbete är det roligaste och mest inspirerande som finns. Varför? Ja, det förstår du om du fortsätter läsa denna blogg.