Kvinnor som missbrukare

I en intressant artikel som jag läste på Internet om kvinnor som missbrukare och dess skam. Kvinnor som är missbrukare känner stor skam över sina liv som missbrukare, de känner skuld inför sina barn, föräldrar och sina släktingar. Många av dessa kvinnor har tidig erfarenhet i sin uppväxtmiljö av psykisk och fysisk brutalitet. Det finns undersökningar som visar att kvinnor som har missbruk problem söker hjälp för sitt missbruk betydligt senare än män i samma situation. Hon söker hjälp till den psykiska vården för sina depressioner eller sina självmordsförsök. Den sociala skammen för en kvinna är större än för män. Att falla ur ifrån sin sociala roll som kvinna och offentligt blir känd som missbrukare är extra skamligt för kvinnor och möjligheten att komma tillbaka till samhälle är mindre. En man kan tala om sitt förflutna och vara öppnare än kvinnor och att bryta med sitt gamla liv. Kvinnor som bryter med sina gamla liv väljer ofta att inte berätta om detta eftersom skammen har stor betydelse. Missbruk av droger eller alkohol ger många sociala och psykologiska konsekvenser och problem för kvinnor. Skammen från kvinna själv och från samhälle skapar motstånd och förnekade och de gör allt för att dölja sitt beroende. Mammarollen ökar många gånger på skam- och skuldkänslor som kan vara svåra att identifiera och hantera. Kvinnor isolerar sig ofta och förlorar sina nära relationer, de känner att det finns en stor brist på respekt för dem i samhället att de bemöts respektlöst.

//Administratör

Förebyggande arbete viktigare än någonsin

Enligt tullverket har spritbeslagen stigit med 71 % det senaste året och även många olika sorts narkotikabeslag har också ökat. Vi föräldrar får verkligen ha våra öron och ögon öppna hela tiden och se till att våra ungdomar mår bra och kan stå emot trycket från alkohol och droger.

Jag tror att vi vuxna ihärdigt skall visa vad härligt ett friskt drogfritt liv kan vara och att vi måste ta varje chans vi har att informera om drogers negativa påverkan på både kropp och ”själ”. Upprepning, upprepning och ytterligare upprepning (eller som ungdomar kallar det – tjat).
Även skolorna borde få betydligt ökade resurser att kunna få utbildade föreläsare som undervisar våra ungdomar i ämnet och få ungdomarna att öppet diskutera ämnet om och om igen och på så sätt sudda ut den absurda idén att droger skulle vara något coolt eller spännande.

Endast när ungdomarna själva väljer bort droger och väljer att leva sunt och drogfritt så gör dom det och ökar på så sätt sina chanser att leva utan missbruk även i vuxenålder.
Varför inte en ”vit” jul för hela familjen med massor av roliga gemensamma mysstunder, vi föräldrar borde ju föregå med ett gott exempel, det kan vara steg nummer ett i det viktiga förebyggande arbetet.

//Layotare

Att förvänta sig det värsta av ungdomar och sedan ge dem alltför mycket makt.

Många, särskilt äldre, är rädda för att gå ut. Föremålet för rädslan är framför allt ungdomar som rör sig i grupper om fler än två.

Det är inte ovanligt att vi vuxna byter trottoar för att slippa möta ungdomar. Vi känner ett lätt obehag. Alla rapporter vi läser om rån och våldsamheter får oss att ta det "säkra" (den andra trottoaren) före det osäkra (att möta ungdomarna).

Det kan tyckas som en oskyldig handling, men i själva verket är just den typen av handlingar farliga. För det första sänder det signaler till ungdomarna inte bara att du är rädd av dig, utan också att det värsta man kan tänka sig av en annan människa, det förväntar du dig av dem. Ungdomar som helt fredligt och utan några onda avsikter bara går på en av våra gemensamma gator känner den förväntan. Och möter dem den förväntan tillräckligt många gånger riskerar det för ett fåtal av dem att bli en självuppfyllande profetia.

Dessautom låter vi alltför ofta bli att gå ut i våra bostadsområden om det hänger ungdomar där. Vi låter alltför ofta bli att säga ifrån när vi tycker att någon ung människa beter sig illa. Samma rädsla som gör att vi byter trottoar, gör att vi lämnar stora delar av den offentliga arenan helt till de unga.

De ungdomar som beter sig illa, får därigenom fritt spelrum, inget vuxet mostånd - och ett tyst godkännande från oss vuxna.

Så, om något av detta stämmer på dig, utmana din rädsla, gör dig kvitt massmedias svartmålning och ändra ditt beteende. Utan att bli helt blåögda, blir livet och människorna omkring oss mycket roligare och trevligare om de känner att vi förväntar oss det bästa av dem.

//
Fredrik Eklöf

Spela mer fotboll!

Jag är, till mångas besvikelse, totalt ointresserad av fotboll och kommer nog aldrig att förstå vitsen med att springa runt på en plan för att jaga en boll. Och att man dessutom kan få så mycket pengar för det är ännu svårare för mig att greppa.

Men en sak förstår jag med fotboll. Det är helt klart en lagsport! Kan man inte kommunicera med sina medspelare i sitt lag är det kört från början. Vilket gör det hela lite lite mer intressant att studera även om det i grunden är en tråkig sport.

Kommunikation är en stor del av förutsättningarna för att ett samhälle ska utvecklas i en positiv riktning. En del filosofer pratar om terrorismen som den mest extrema formen av brusten kommunikation. I det fallet; brusten kommunikation mellan västvärlden eller i-världen och utvecklingsländerna. Men brusten kommunikation kan uppstå i våra närmaste relationer, i en familj, en skolklass, mellan olika grupperingar i vårt samhälle eller mellan olika delar av en skola etc. När kommunikationen brister för oss uppstår ofta någon form av "mini-terrorism", kanske som någon aggression eller destruktiv handling.

När vi på Hassela är ute på skolor och föreningar och informerar föräldrar om tidiga varningssignaler på missbruk och hur vi kan hjälpas åt att förebygga att de uppstår, så har vi ett mycket uppskattat pass som heter "fotbollsmatchen". Som du kanske redan räknat ut så handlar passet om hur vi vuxna kommunicerar, eller, i många fall, inte kommunicerar med varandra gällande våra barn. Vi vet helt enkelt inte vilka våra barns kompisars föräldrar är, vad deras skolkurator heter eller vilka andra vuxna som finns runtomkring dem dagligen. Genom att ta upp kommunikationen med de andra vuxna, i ett förebyggande syfte, så skapar vi många så kallade skyddsfaktorer för våra barn. Det kan vara mycket enkla saker som faktiskt förändrar livsvillkoren för en del unga.

Under detta året har vi en särskild satsning på föreningarna i Malmö med omnejd. Om du som läser det här har kontakter på någon förening som skulle uppskatta en information från Hassela Helpline är ni välkomna att kontakta oss. www.hasselahelpline.se

//Projektkoordinator

Driven av rädsla eller..?

Att rädsla ska vara en så stark drivkraft. Irriterande stark!

Jag påminns ständigt om det både i mitt yrkesliv och i mitt privatliv. Hur fungerar det för dig? Drivs du av nyfikenhet, kärlek, vilja och lust till att utvecklas och till att förändra något till det bättre? Eller av rädsla i olika former? Självklart är svaret på det varierat inom oss och olika från dag till dag, från situation till situation.

När det handlar om att agera i jobbiga känsliga frågor som kan innebära en långsiktig positiv förändring för mig själv eller någon i min omgivning, men som kan innebära ett rent helvete här och nu, så kommer rädslan extremt stark. Vad händer om jag gör det som känns rätt och som jag vet att jag borde göra?

Jag stöter ständigt på det när jag svarar i jouren, när det handlar om hur vi som anhöriga ska våga agera i situationer som rör olika former av missbruk. Jag stöter ofta på det när vi är ute på skolor och diskuterar med elever hur vi ska våga stå emot mobbning. Och jag stöter nästan alltid på det inom mig själv när jag varje dag gör små och stora val utifrån lust eller rädsla.

Hur fungerar det för dig?

//Projektkoordinator

Civilkurage?

Ingen har väl lyckats undgå den pågående debatten i media om den 14 åriga flicka som efter att ha blivit våldtagen på skolans toalett sedan blivit utfryst och mobbad av resterande vuxna och ungdomar i samhället.

Situationen väcker starka reaktioner hos många. Jag frågar mig själv vad jag ska tycka om allt? Vad är värst? Själva våldtäckten, misstron, att förövaren fått samhällets stöd och hyllning trots att han erkänt, dömts och suttit av sitt straff? Eller hela den hatkampanj som pågått på face book mot flickan, och som sedan medias uppmärksamhet, nu börjar mot pojken istället?

Självklart finns det risk för att situationen vinklas i media, vi har aldrig hela bilden som TV tittare. Den här händelsen upprör många för att den verkar extrem för oss i vårt samhälle idag. Har vi inte kommit längre än att unga tjejer och kvinnor fortfarande kan våldtas och sedan bli den som ytterligare straffas av händelsen från samhällets sida? Förutom jämställdhets aspekten och misstron mot våldtäcktsoffer, så handlar den här historien till stor del om bristande civilkurage och rädsla från omgivningen. Det är något som vi alla får kämpa med till mans så gott som varje dag. Vågar vi gå emot strömmen eller är vi själva för rädda för konsekvenserna och för att själva bli lidande? När vi är ute på skolor och pratar om mobbning så brukar eleverna själva säga att en stor anledning till att mobba någon är för att man själv är rädd för att bli ett mobboffer annars.

Vi vuxna har alltid ett större ansvar, oavsett position i samhället, till att agera när ungdomar inte klarar ut situationen själva. Tyvärr så är bristen på vuxenansvar och civilkurage allt för stor på många skolor, i många samhällen, och i alla de miljöer som våra unga vistas i. Låt oss ändra på det.

//Projektkoordinator

Om barndom som en orörd glasyta...

Jag läser just nu Mitch Alboms Fem personer du möter i himlen. Följande liknelse fastnar direkt:


"Barndomen är som en orörd glasyta och den som hanterar den lämnar avtryck".

Frågan om är om det ligger någon sanning i Alboms tes. Jag tänker på alla dem vi kallar maskrosbarn som trots en trasslig uppväxt växer upp och skapar sig ett fullvärdigt lyckligt liv.

Jag tänker också på alla dem som hanterar barndomen - föräldrarna - och på det enorma ansvar som föds i samma stund vi möter vårt barns blick för första gången. Och jag tänker på det dåliga samvete som är en ständig följeslagare för de flesta föräldrar.

Behovet av att stärka och stötta föräldrar är stort. Samhälleliga tendenser har märkts sedan några år tillbaka; föräldrautbildningar är idag en del av serviceutbudet i många kommuner.

Samhällets fokus på föräldrarollen bidrar till att lyfta upp vikten av föräldraskapet. Det blir som ett slags erkännande: - du behövs och du är så viktig att vi vill bekosta utbildning till dig för att du ska kunna utföra ditt uppdrag så bra som möjligt...

Föräldrar är oerhört viktiga! Barndomen är förmodligen inte lika skör som en orörd glasyta - men en sak är säker - barndomen går inte i repris. Det är här och nu som gäller! //Utbildare