Spännande forskning om placeboeffekten

Enligt intressanta artiklar i bl a F&F, LmV och i The living Matrix kan man läsa om häpnadsväckande resultat med placebobehanling, dr Bruce H Lipton Ph.D (ur The living Matrix ) påstår att en tredjedel av alla patienter som blir botade blir botade på grund av placebo. Tror du att skall bli frisk så har du rätt men tror du inte att du skall bli frisk så har du också rätt påstår dr. H. Koning MD. Se trailern; http://www.reconnectivehealer.se/theLivingMatrix.htm

Det har utförts många studier med patienter som lider av smärta eller depression och det visade sig att sockertabletter och ”riktig” medicin gav ungefär lika resultat, det viktigaste var att patienterna fick förtroende för läkaren och hade förväntan om lindring.
Frågan är väl nu om man skall lura patienter att de får medicin men ger dem sockerpiller, eller få patienter att inse sin egen självläkande förmåga dvs använda sin tankekraft och lita på den. Det kanske är orsaken till att t ex homeopati och annan alternativmedicin fungerar för många, patienterna får förtroende för sina läkare och blir bättre bara för att de tror de skall blir så.

Så börja varje morgon med att le stort emot spegeln (hjärnan frigör då ”må bra hormoner”) och säg till dig själv att –idag mår jag väldigt bra och allt är i harmoni. Vilken oslagbar kombination för självläkning!
// Layoutare

En ny studie visar att samma hjärnområden aktiveras vid placebo som vid smärtlindring med opiater. En patient som tror att läkaren kan ge bra behandling upplever ofta behandlingen som bättre än den som är skeptisk. Nu visar svenska och finländska forskare att positiv förväntan på smärtlindring påverkar samma områden i hjärnan som injektioner med smärtlindrande mediciner.- Våra resultat tydliggör kopplingen mellan minskad smärtupplevelse och den förväntan om ett bra resultat som patienten byggt upp och som baseras på förtroende, säger Martin Ingvar, professor i kognitiv neurofysiologi vid Karolinska institutet i Solna.
Av Lotta Fredholm ur F&F 3/2002.

Placeboeffekt även utan piller
Det vi kallar placeboeffekt är egentligen inte en utan flera effekter. Den uppkommer också även om försökspersonen inte får någon uttalad placebobehandling. Det menar australiensiska forskare som skrivit en översiktsartikel i Lancet.

Tankekraft Placeboeffekten är et inom vetenskapen välkänt fenomen. Det beskriver hur personer som ingår i vetenskapliga studier som kontrollgrupp och som inte får en verksam behandling, ändå kan uppleva sig bli bättre. Ibland beskrivs effekten vara så stor att placebo inte är tillförlitlig som jämförande behandling i studier. I en artikel i Lancet har australiensiska forskare gått igenom de biologiska, kliniska och etiska aspekterna av placeboeffekten.

De kommer i sin översiktsartikel fram till att det vi kallar placeboeffekt kan ta många olika uttryck. Dels finns det psykologiska aspekter där studiedeltagarna kan uppleva sig bättre på grund av sin förväntan att bli bättre och en stark önskan att bli symptomfri.

Även laboratorietester visar att det finns placeboeffekt.
Från ett neurobiologiskt perspektiv har den mesta forskningen runt placeboeffekter gjort på smärtstillande effekt och framförallt endogena opioider. Enligt författarna visar forskning att i studier där försökspersoner först fått en verksam opiat som bytts ut mot placebo så forsätter den smärtlindrande effekten som medierats via samma mekanism. Däremot i studier av andra typer av smärtstillare är det helt andra typer av smärtlindring som uppstår med placebo.
Av; LmV. LäkemedelsVärlden, oberoende om läkemedel

Kvinnor som missbrukare

I en intressant artikel som jag läste på Internet om kvinnor som missbrukare och dess skam. Kvinnor som är missbrukare känner stor skam över sina liv som missbrukare, de känner skuld inför sina barn, föräldrar och sina släktingar. Många av dessa kvinnor har tidig erfarenhet i sin uppväxtmiljö av psykisk och fysisk brutalitet. Det finns undersökningar som visar att kvinnor som har missbruk problem söker hjälp för sitt missbruk betydligt senare än män i samma situation. Hon söker hjälp till den psykiska vården för sina depressioner eller sina självmordsförsök. Den sociala skammen för en kvinna är större än för män. Att falla ur ifrån sin sociala roll som kvinna och offentligt blir känd som missbrukare är extra skamligt för kvinnor och möjligheten att komma tillbaka till samhälle är mindre. En man kan tala om sitt förflutna och vara öppnare än kvinnor och att bryta med sitt gamla liv. Kvinnor som bryter med sina gamla liv väljer ofta att inte berätta om detta eftersom skammen har stor betydelse. Missbruk av droger eller alkohol ger många sociala och psykologiska konsekvenser och problem för kvinnor. Skammen från kvinna själv och från samhälle skapar motstånd och förnekade och de gör allt för att dölja sitt beroende. Mammarollen ökar många gånger på skam- och skuldkänslor som kan vara svåra att identifiera och hantera. Kvinnor isolerar sig ofta och förlorar sina nära relationer, de känner att det finns en stor brist på respekt för dem i samhället att de bemöts respektlöst.

//Administratör

Hedersrelaterat våld och missbruk

Jag var på ett seminarium som handlade om hedersrelaterat våld och en del av dess konsekvenser som är missbruk och kriminalitet för unga tjejer. Man pekade på att de unga tjejerna med utländskt bakgrund som är utsatta av hedersrelaterat våld hamnar lätt i missbruk av alkohol, droger och kriminalitet. De flickor som tar steget att rymma hemifrån drabbas lätt av ångest, psykisk ohälsa, känner sig oroliga, är deprimerade, isolerade, känner utanförskap eftersom det är oerhört skrämmande att bryta mot de inlärda normerna och överge de människor som de känner bäst.

Dessa unga kvinnor som växer upp i hederstänkande familjer är starkt bundna till sina föräldrar och det är svårt för dem att hantera brytningen från familjen och att få den frihet de inte är vana vid. Det kan leda till att de hamnar i utsatta situationer som till exempel drogmissbruk, skadar sig själva eller drabbas av självmedicinering genom sprit eller droger. De umgås med kriminella män och hamnar lätt i prostitution. Det handlar om traumatiska upplevelser som utanförskap, identitetslöshet och ensamhet och om den psykiska ohälsa som dessa unga tjejer hamnar i.

// Administratör

Våga skvallra för ungdomarnas skull

En far och hans unga son greps på bar gärning när de langade alkohol till unga under skolavslutningen i juni skrev Aftonbladet den 14 augusti.
I deras mobiler fann polisen tusentals spritbeställningar och många av köparna var mellan 15 och 18 år.

Äntligen tänkte jag, äntligen har någon åkt fast som ”snyltar” på ungdomarna och riskerar deras hälsa bara för att själva tjäna pengar.
Jag frågade en gång min tonårsdotter om hon visste något nummer till en bilburen langare och hon sade att hon hade inget nummer men i skolan var det flera som hade olika nummer till langare i sina mobiler. Min man tog upp detta problem på ett föräldermöte i skolan och ifrågasatte om vi föräldrar skulle regelbundet gå igenom barnens mobiler men fick mothugg av de flesta andra, integritetskränkande och omoraliskt fick han höra.

Så vad gör man då om man vill ”mota Olle i grind” och värna om ungas hälsa, om så många föräldrar vill blunda för problemet och hoppas deras barn låter bli alkoholen. Håll dina ögon och öron öppna! Och våga skvallra när du får tag i dessa telefonnummer, orka/våga bry dig om ditt barn och alla andra tonåringar.

Läs mer; http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7619077.ab

Alkoholförgiftade unga allt vanligare

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet så har polisanmälda fall av langning ökat med mer än 500 procent trots att staten har satsat 300 miljoner kronor på att stoppa langningen av alkohol till unga.

Som tonårsförälder blir man illa berörd när man läser om hur lätt det är för unga att få tag på alkohol, det är tydligen bara att ringa ett mobilsamtal och sedan är det ”fixat”. Har dessa langare ett samvete kan man undra när man läser om vad polisen och sjukvården säger om problemet.

Ungdomsmottagningen som ligger i centrala Stockholm och tar emot ungdomar upp till 19 år, men de yngsta som kommer dit är bara elva år.
– Vi har sett en extrem ökning av antalet ungdomar som kommer in alkoholförgiftade, många fulla ungdomar råkar illa ut. De blir rånade, misshandlade och våldtagna, säger Paula Liljeberg till DN

Läs mer; http://www.aftonbladet.se/wendela/article7590005.ab

// Layoutare

Skatteintäkter via marijuana

Aftonbladet skrev i söndags om en folkomröstning som skall hållas i Kalifornien under november månad om ett förslag att göra det lagligt att sälja, bruka och inneha marijuana, och som i längden kan innebära att världens narkotikapolitik skakas i sina grundvalar.
Frågan är om de andra delstaterna kommer att behålla sina förbud mot drogen om Kaliforniens revisorer har rätt som säger att en skatt på lite drygt tio kronor per gram skulle ge delstaten intäkter på över tio miljarder kronor om året.
En nyligen genomförd studie av Rand Corporation, refererad av Reuters, påstår att priset kommer att sänkas till ca 10 % av nuvarande, även inklusive skatt.
Andra tankar är vad som händer med alla unga som då kommer att få råd att missbruka drogen ännu mer, hur kommer knarkkartellerna i Mexico att reagera när de går miste om sina "inkomster"?
Det finns ett amerikanskt uttryck som jag tycker passar bra in i denna historien; "Money talks and bullshit walks".

Läs mer; http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7554728.ab

// Layoutare

Alkohol som hinder för utveckling

Ofta brukar vi dela in argumenten för en restriktiv alkohol och drog-politik i två kategorier; de som handlar om de medmänskliga etiska eller moraliska aspekterna på individnivå och de som handlar om de rent samhällsekonomiska. Eftersom jag tycker att det är oförsvarbart från samhällets sida att låta människor gå ner sig i missbruk. Och eftersom jag vet vad forskningen visar att missbruket kostar vårt samhälle ekonomiskt, så anser jag att båda kategorierna av argument är lika relevanta.

I vissa kretsar kan man ibland upplevas som lite väl krass om man pratar om vad missbruket faktiskt kostar samhället istället för att bara prata om hur fruktansvärt tragiskt det är för varje individ som drabbas av ett missbruk. Och självklart är det oerhört tragiskt både för missbrukaren själv men även för alla runt omkring. Men vi bör även våga lyfta frågan på ett samhällsekonomiskt plan emellanåt för att öppna våra ögon för vad missbruket har för andra effekter för oss alla.

Just detta gjorde nyligen Gudrun Schyman i ett inlägg under "aktuella frågor" i Sydsvenskan den 16 maj under rubriken "Bakfyllans höga pris".

Hon börjar sin text med att referera till den senast presenterade kalkylen i Svenska Dagbladet den 12 maj. Enligt den kalkylen är samhällskostnaden för alkoholen minst 50 miljarder kronor. Hälften av den kostnaden är för vård av beroende. Den andra hälften är det som är relaterat till alkoholens konsekvenser i form av olyckor, frånvaro från jobbet och att vi presterar 25% sämre än vad vi annars hade gjort. Schyman avslutar sitt inlägg med att beskriva hur det idag, utan att överdriva, är högst relevant att tala om alkoholen i termer av hinder för utveckling, både på den personliga, företagsmässiga och på den samhälleliga nivån.

Jag hoppas att Schymans inlägg kan skapa en fortsatt debatt om hur den ökade tillgängligheten av alkohol för allmänheten i Sverige kan få effekterna av hinder för utveckling på en företagsmässig och samhällelig nivå. Att det kan upplevas som ett stort hinder för utveckling på den personliga nivån är inte riktigt lika tabu i debatten. Alla tre aspekterna är viktiga att lyfta och förhoppningsvis kan vi komma förbi de känslor av obehag som väcks när vi måste ifrågasätta vårt eget konsumerande och vår egen inställning till alkohol även om vi inte anser oss vara missbrukare eller alkoholister.

//Projektkoordinator

Face to face

Just nu håller en av mina kollegor på att intervjua personal till en värvningskampanj i Malmö. Uppdraget går ut på att få människor intresserade av att ge ekonomiskt bidrag för att telefonjouren ska kunna fortsätta sitt arbete med att stödja anhöriga och föräldrar. Personerna ska ingå i en grupp medlemsvärvare som arbetar med "Face to face" ute på stan. Ni vet de här extremt obekväma individerna som alla gör allt för att undvika när vi kommer ut från mataffären. Eller än värre när vi kommer ut från H&M och får riktigt dåligt samvete över att vi just lagt 300 kr på en ny tröja när Läkare utan gränser eller Rädda barnen hade behövt dem bättre.

Men måste vi se det som en börda, och något som naggar på det ständigt gnagande dåliga samvetet, att vara med att ge till någon som behöver vårt stöd? Eller kan det vara en förmån att faktiskt få vara med att bidra? Kanske kan jag bli glad att någon kommer fram till mig en vanlig tisdag och faktiskt erbjuder mig förmånen att få vara till hjälp för någon annan en helt vanlig grå tisdag?

//Projektkoordinator

Förlåtelse – för min eller din skull?

Alla vet att det känns lättare inombords om man villkorslöst kan förlåta någon något men om man förlåter ”villkorligt” så sitter de negativa känslorna kvar och dämpar sinnesfriden.
Kan alla lära sig förlåta, hur och varför, och kan man förlåta allt om man är riktigt arg?
I SDS idag läste jag en intressant artikel om någon som har forskat på området förlåtelse, varför och hur, här kommer valda utdrag ur artikeln.
Varför? Vetenskapliga försök är samstämmiga om att när vi förlåter så får vi lättare att bearbeta obehagliga upplevelser. Vi blir friskare både fysiskt och psykiskt. Blodtrycket sjunker och självkänslan ökar och vi får större kontroll på tillvaron.
Den som har förlåtit ser också ljusare på mänskligheten i stort, och tror på att konflikter går att lösa.
Hur gör man? För det första måste förlåtelsen vara resultatet av en medveten vilja, Det handlar inte om att glömma, förlåtelse kan bara ges i medvetande om oförätten.
Förlåtelsens fyra faser enligt psykologen Robert Enright:
1. Klargörande. Du reder ut vilken smärta oförätten orsakade dig. Vrede och hat är vanliga. Orkar du leva med dessa negativa känslor?
2. Beslut. Du inser att du mår dåligt av att vara arg, och ser förlåtelse som ett sätt att må bättre. Du bestämmer dig för att försöka.
3. Arbete. Du måste försöka förstå förövaren, genom att sätta dig in i dennes situation, bakgrund och motiv. Acceptera din vedersakare som en människa bland andra.
4. Avslut.Du känner att processen får dig att må bättre. Vilket stärker dig i föresatsen att förlåta. Förlåtelsen kan resultera i försoning med den andre, men måste inte göra det.

Källor: International Forgiveness Institute, American Psychological Association: ”Forgiveness, a sampling of research results”, Affärsdata med flera. Sydsvenska Dagbladet 10 Maj.

// Layoutare

Barnvåldtäkt, var ligger toleransnivån?

Stort antal män köper sex av en minderårig (läs artikeln) men får gå fria trots det allvarliga brott de begått. Hur skall vi kunna se upp och respektera polisens arbete som inte hittar någon av dem trots att flera redan är utpekade och fler vittnen finns som aldrig har förhörts. Handlar det om resurser eller kan det tänkas att det finns socialt väletablerade män med maktpositioner som gärna vill lägga locket på med i spelet? Eller för att det rör sig ”bara” om romer?
Denna flicka stod under socialtjänstens beskydd när hon såldes av sina tonårsvänner. Beskydd??

Aftonbladet har granskat fallet Anna;
En 14-årig särskoleelev, omhändertagen av socialtjänsten, säljs till uppemot 100 män. Polisen hittar inte en enda av dem som kan vara skyldiga till barnvåldtäkt.
Åklagaren har lagt ner utredningen.
I en värld av utanförskap och myndighetsförakt möter vi de inblandade, nästan alla tillhör den utsatta folkgruppen romer.
I denna slutna värld hittar vi bevisen som polisen missat vittnen som har sett sexköparna. De har signalement. De har sett gärningsmännen. De har sett deras bilar. Polisen har bara inte frågat dem.

Läs mer på;
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7058551.ab

Någon som lyssnar.

Vad lätt det är att prata. Om sig själv, vad som händer i världen, på jobbet, i familjen. Vi verkar ha ett outtömligt behov av att få berätta för varandra på fikarasten om vad som just hänt oss eller vad vi just läst i tidningen. Och vad svårt vi har för att stanna upp för att lyssna aktivt på vad som hänt andra.

När vi som svarar i jouren utbildas så är det många av oss som oroar sig för att vi inte ska kunna leverera alla "rätta svar". Men det handlar inte om att leverera svar eller om att kunna prata länge och väl om ämnet. Det handlar om att lyssna och åter igen lyssna på den personen som ringer till jouren med ett behov av att få prata med någon som har tid att stanna upp. Ofta får vi kraft och insikt i vår egen situation bara genom att någon lyssnar aktivt på oss och att vi får uttrycka vad vi kanske länge burit inom oss.

Så börja att lyssna och ta en paus från att prata, prata, prata...Kanske händer oanade saker?

//Projektkoordinator

Kokain

Väldigt ofta syns nyheter om hur kokain är på väg att sprida sig i Sverige. Antalet unga kvinnor som missbrukar kokain ökar, priset sjunker, stora beslag görs, fler och fler dör beroende på kokain.

Jag undrar hur man informerar för att få människor att avstå från den här typen av lockelser. Tyvärr tyder mycket på att bäst fungerar förbud och att göra saker omöjliga att få tag i. Det är konstigt med oss människor att vi ibland drivs mot vår egen undergång. Att vi inte kan låta bli även om vi vet att det är farligt, till och med livsfarligt. Visst är det kul med spänning, men tyvärr är sällan droger spännande i längden och kokain till hör några av de mest beroendeframkallande drogerna.

Det finns stora utmaningar för alla vuxna som vill motverkar att unga människor hamnar snett…

//Verksamhetsansvarig

Civilkurage?

Ingen har väl lyckats undgå den pågående debatten i media om den 14 åriga flicka som efter att ha blivit våldtagen på skolans toalett sedan blivit utfryst och mobbad av resterande vuxna och ungdomar i samhället.

Situationen väcker starka reaktioner hos många. Jag frågar mig själv vad jag ska tycka om allt? Vad är värst? Själva våldtäckten, misstron, att förövaren fått samhällets stöd och hyllning trots att han erkänt, dömts och suttit av sitt straff? Eller hela den hatkampanj som pågått på face book mot flickan, och som sedan medias uppmärksamhet, nu börjar mot pojken istället?

Självklart finns det risk för att situationen vinklas i media, vi har aldrig hela bilden som TV tittare. Den här händelsen upprör många för att den verkar extrem för oss i vårt samhälle idag. Har vi inte kommit längre än att unga tjejer och kvinnor fortfarande kan våldtas och sedan bli den som ytterligare straffas av händelsen från samhällets sida? Förutom jämställdhets aspekten och misstron mot våldtäcktsoffer, så handlar den här historien till stor del om bristande civilkurage och rädsla från omgivningen. Det är något som vi alla får kämpa med till mans så gott som varje dag. Vågar vi gå emot strömmen eller är vi själva för rädda för konsekvenserna och för att själva bli lidande? När vi är ute på skolor och pratar om mobbning så brukar eleverna själva säga att en stor anledning till att mobba någon är för att man själv är rädd för att bli ett mobboffer annars.

Vi vuxna har alltid ett större ansvar, oavsett position i samhället, till att agera när ungdomar inte klarar ut situationen själva. Tyvärr så är bristen på vuxenansvar och civilkurage allt för stor på många skolor, i många samhällen, och i alla de miljöer som våra unga vistas i. Låt oss ändra på det.

//Projektkoordinator

Mitt hem är min borg och trygghet – eller?

Igår när vi kom hem efter min mans gitarrkonsert så möttes vi av våra katter, vanligtvis är de lugna men denna gången var de vettskrämda och sprang ut ur huset när vi öppnade dörren.

Väl inne i huset märkte vi först inget speciellt mer än att det lät som om det småhaglade på vår fönsterdörr i sovrummet. När jag drog undan draperiet så såg jag alla småsprickor i glasen och sedan hålet som de hade gjort. Ljudet vi hörde var inte hagel på utsidan utan det var ifrån alla de sprickor i glasen som hela tiden uppstod.

Känslan av overklighet var väldigt stark, sådant här händer inte mig, vi är ju trygga här, så detta kan inte vara sant, men hålet i fönsterdörren var ju där och sprickorna blev hela tiden fler och fler.
Efter att jag hade kontaktat jouren på Folksam och polisen så började chocken komma, polisen sade att eftersom glasdörren redan var trasig så fanns risken att tjuvarna skulle komma tillbaks och att vi inte kunde vara trygga i huset.

Nu dagen efter så är larm beställt, fönsterlås skall inköpas och hantverkare har beställt nya fönster till dörren och de skall måla dörren så att alla spår av inbrottsförsöket skall försvinna, men hur får man tillbaks känslan av trygghet? Min dotter vaknade mitt i natten av att hon tyckte att någon var utanför hennes fönster och fick för sig att det var tjuvarna som kommit tillbaks och sedan kom tanken till henne att de hade kanske redan kommit in i huset och mördat mig och min man, tankespöken kan lätt växa till tankemonster.

Det är nog lätt att låta olustkänslan vinna och aldrig känna slig lugn hemma igen men vi bestämde oss redan igår natt att vi skall kämpa för vår trygghet, vet inte bara hur än, men kämpa skall vi.

//Layoutare

Om ett Jag och ett Du

Den viktigaste relation du någonsin kommer att ha i ditt liv - det är den du har med dig själv. Så brukar jag inleda en diskussion när jag träffar tonåringar. Oavsett vilket ämne som står på agendan, är detta en givande utgångspunkt för fortsatta diskussioner kring det egna ansvaret, kring val vi står inför, kring vem/vad som styr oss och mycket mer.

Många tonåringar är fullt upptagna med sitt identitetsbygge och ställer sig frågor som vem är jag? vem är du? och vad är vi tillsammans? Mycket av tonårstiden handlar om speglingar, att se sig själv från olika perspektiv. De tydliga subkulturer som växer fram i just ungdomskulturer är exempel på just dessa frågor, vare sig det handlar om mode, musikstil eller politiskt engagemang.

I detta sammanhang tänker jag på filosofen Martin Bubers teorier kring jaget och duet - Buber menade att det är i mötet med ett du som ett jag blir till och att duet i detta möte inte är ett objekt utan ett subjekt som är medskapande av ett jag. Just när det gäller ungdomskultur tycker jag att detta är väldigt sant. Att vara en del av ett sammanhang, att ha en grupp/tillhörighet/klan är inte bara viktigt för tonåringar utan verkar snarare vara avgörande.

I vårt arbete med att påverka attityder till olika gränsöverskridande handlingar (som användning av droger, att lämna ut sig på Internet med mera) är detta en viktig insikt att ha med. Jag uppmuntrar ofta unga människor att prioritera relationen till den egna personen, men jag gör det inte utan att se behovet av spegling hos andra. Dock är det så att i valet av en handling bör det vara ett Jag som styr - inte ett Du. Det är Jaget som får leva med konsekvenserna och att då ha agerat för att andra gör så, eller vill att jag ska göra så, skadar denna, vår viktigaste relation. //Utbildare

"Problembarn"

När jag växte upp fanns benämningen "problembarn" inom skola och dagis. Det fanns ofta ett eller flera så kallade problembarn i en skolklass. Min innerliga önskan är att det inte finns någon skola idag som använder den benämningen på barn eller unga. Hur kan ett barn klassas som ett problem? Vilken fruktansvärd stämpel att få i så unga år som riskerar att hänga sig kvar hela livet.

På utbildningen för informatörer i Hassela Helpline idag gick vi igenom Hasselas pedagogik och kom bl.a. in på att Hassela har genom åren ansett att det inte finns några hopplösa individer, bara hopplösa situationer. Som går att lösa. Vilken skillnad det gör i både bemötande och lösning om vi anser att det är barnet som är problemet eller situationen som barnet har hamnat i. Förhoppningsvis har skolan och barnomsorgen blivit bättre på att inte skuldbelägga barn som på grund av brister i vuxenvärlden hamnat i en till synes hopplös situation. Och att vi i stället ser vårt eget ansvar som vuxna och tränar oss i att se lösningar på de problem som uppstår när vi brister i vår omsorg till barnen, om det handlar om tid, pengar eller engagemang från individer eller samhället.

//projektkoordinator

Vinden är min mor

En indiansk schamans liv och lära
Beat Heart berättar i sin bok om indiansk filosofi, visdom och framför allt respekt till allt levande, en bok där vi även lär oss lite om den amerikanska historien sett ur ett annat perspektiv, jag rekommenderar varmt denna bok.
I Vinden är min mor väver han in traditionell indiansk schamansk visdom i små anekdoter och berättelser som visar dig hur du kan lära dig att leva ett rikt liv oavsett vilken tro du har.
Bear Heart, som är en traditionellt utbildad medicinman inom Muskogee Creek-nationen, talar om respekt, empati och kärlek. Det är begrepp som ofta glöms bort, men som är grundläggande i våra relationer till andra människor och visar hur vi kan uppehålla mental, emotionell och psykisk hälsa samt lär oss att leva i dagens värld.

I dag efter mer än femtio år som medicinman delar han med sig av sina erfarenheter och tekniker. Erfarenheter som har tagit honom igenom personliga tragedier och lärt honom hur man tröstar och ger råd åt andra.

// Layoutare

Vissa saker funkar helt enkelt inte...eller?

Pedagogiska utmaningar finns det gott om. Alldeles säkert kan största delen av lärarkåren hålla med om detta. Att inför drygt hundra 16-åringar föreläsa om attityder kring alkohol och droger - ja, det låter sig helt enkelt inte göras, skulle de flesta erfarna pedagoger och föreläsare hävda. Och jag är fullt benägen att hålla med. Med ynka 60 minuter per grupp på mig och med en blandad grupp tonåringar som "tvingats" till aulan, är det inte utan att den stackars föreläsarens (mitt) inre fladdrar och att knäna viker sig.

Jag tror fullt och fast på de pedagogiska verktyg som jag har att tillgå i form av en genomarbetad ledarutbildning, vår organisations långa erfarenher av missbruk och ungdomar, samt budskapets oerhörda viktighet. Men det hindrade inte mig från att tänka ganska nattsvart kring resultatet - effekten. Hur ska jag nå publiken? Vilken vinkel kommer att skapa genomslag? Blir detta inte enbart en tillfällig vaccination som glöms bort i samma stund något annat ämne på schemat tar över? Är det inte slöseri med - i detta fall - skolans pengar?

Idag är det dagen efter Den Stora Utmaningen.

På tisdag berättar jag hur det gick. //Utbildare

Kunskapens röst av Don Miguel Ruiz

Som förälder vill man göra ALLT man kan för att ens barn skall må så bra som möjligt här i livet. Prylar, modekläder och liknande ger oftast en tillfällig glädje som ganska snart svalnar. Många ungdomar tror att respekt sitter på prislappen på grejerna, och i ärlighetens namn tror nog en del vuxna det också.

Många människor går omkring och känner att något saknas i deras liv, trots att de kanske har en drömbil, reser till paradiset varje vinter, ser bra ut, har toppenjobb och har människor som beundrar dem, men de är som tomma i själen. Varför?

Jag läste en bok av Don Miguel Ruiz som heter KUNSKAPENS RÖST och hans teori gick verkligen hem hos mig; om inte vi tycker om oss själva så kvittar det egentligen vad andra tycker om oss. Vad vår egen röst säger till oss betyder så mycket i våra liv. Kan vi lära oss att lyssna till glädjen som vi alla har inom oss istället för det negativa så blir det till en härligt god cirkel, och snart blir alla yttre tingen ganska meningslösa som bara tar upp tid och energi i onödan.

Jag tror boken är lite för annorlunda för ungdomar att börja sin filosofiska bana med, men vi vuxna kan läsa den och försöka påverka våra nära och kära så att även de kan se på livet på ett mer positivt sätt.
Drömmen skulle vara att se livsglädjen gnistra i våra ungdomars (och i våra) ögon varje stund på dagen.

Här kommer en kort beskrivning av boken;
Som små barn är vi fullständigt autentiska. Innan vi lär oss att tala är vår sanna natur att älska och vara lyckliga, att utforska och njuta av livet.

Don Miguel Ruiz vill i KUNSKAPENS RÖST påminna oss om en djupgående och enkel sanning: Det enda sättet att få slut på vårt känslomässiga lidande och återfinna livsglädjen är att sluta tro på lögner - framför allt lögner om oss själva. Med sina rötter i urgammal toltekisk visdom visar han hur vi kan återfå vår tro på sanningen och vårt eget sunda förnuft. Ruiz förändrar vårt sätt att uppfatta både oss själva och andra. Han öppnar dörren till en verklighet som vi kände en gång, när vi var ett eller två år gamla - en verklighet av sanning, kärlek och lycka.

//Layoutare

Sniffningen fortsätter att skörda liv

De senaste dagarna har jag läst många olika artiklar om hur sniffningen sprider ut sig på vissa orter. Den tragiska händelsen häromdagen då en 16-årig flicka dog av sniffning har nog inte undgått många.

Eva Ekeroth som är informationschef på CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) säger till Ystad Allehanda att eftersom drogerna som sniffas är så lättillgängliga uppstår lokala epidemier. I samma tidning varnar Ekeroth också för tron att sniffningen går att tiga ihjäl.

Jag, som arbetar med ATAD-utbildningar (alkohol, tobak, andra droger) till skolor, förstärker gärna Ekeroths varning. Inget försvinner bara för att vi låter bli att tala om det! Däremot kan skillnaden ligga i tilltalet - HUR vi talar om droger med våra ungdomar.

Det har sedan länge diskuterats om att ren faktaundervisning om droger snarare ökar nyfikenheten än hämmar. Av rädsla för detta är risken stor att vuxenvärlden därför undviker frågorna.

När vi utbildar kring ATAD är det genom att tillsammans med eleverna diskutera attityder kring droger. Vi tar upp att de val man gör kan spela en avgörande roll och att det är i 12-17-årsåldern som de flesta börjar en B-karriär.

Vi försöker också tvätta bort ordet skvallers negativa klang genom att visa att det kan vara ett sätt att verkligen bry sig. Och vi stärker eleverna i tron på den egna förmågan genom att lyfta fram olika strategier för hur var och en, eller flera tillsammans, kan förändra attityder kring droger. //Utbildare