Just nu håller en av mina kollegor på att intervjua personal till en värvningskampanj i Malmö. Uppdraget går ut på att få människor intresserade av att ge ekonomiskt bidrag för att telefonjouren ska kunna fortsätta sitt arbete med att stödja anhöriga och föräldrar. Personerna ska ingå i en grupp medlemsvärvare som arbetar med "Face to face" ute på stan. Ni vet de här extremt obekväma individerna som alla gör allt för att undvika när vi kommer ut från mataffären. Eller än värre när vi kommer ut från H&M och får riktigt dåligt samvete över att vi just lagt 300 kr på en ny tröja när Läkare utan gränser eller Rädda barnen hade behövt dem bättre.
Men måste vi se det som en börda, och något som naggar på det ständigt gnagande dåliga samvetet, att vara med att ge till någon som behöver vårt stöd? Eller kan det vara en förmån att faktiskt få vara med att bidra? Kanske kan jag bli glad att någon kommer fram till mig en vanlig tisdag och faktiskt erbjuder mig förmånen att få vara till hjälp för någon annan en helt vanlig grå tisdag?
//Projektkoordinator
F Ö R E B Y G G A R N A
För oss kommer förebyggandet först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar