Den sunda egoismens väg

Nyckeln till ett bra liv ligger i att hålla en sund egoism. Man ska drivas av en intern, självisk motivation. Bara göra saker som man själv vill och som man har passion för. Det du gör ska du må bra av.

Jag sitter i publiken tillsammans med en halv armé av ideellt aktiva, många av dem unga. De tittar upp mot livscoachen med hundraprocentig koncentration, medan han föreläser om hur de ska lyckas i sina liv. Föreläsaren är karismatisk, han skämtar och pointerar små underfundigheter, är glad och aktiverar publiken. Till höger om mig böjer sig en sjuttonårig tjej mot mig och viskar att ”det här är det bästa jag har hört i mitt liv”.

Föreläsningen fortgår och det börjar alltmer likna ett mjukt inlindat tal för objektivismen. Att alltid utgå från dig själv. Dina handlingar utgår från dina intressen, ingen annans. Du ger när du själv mår bra av att ge.

Det låter ju fint. Vem vill inte leva sitt liv precis som man själv vill? Men vad händer när någon halkar till och börjar falla neråt? När tiden och energin som krävs för att hjälpa personen är mer än vad som faller inom ramen för ”när du själv mår bra av att ge”?

Att hjälpa personer som fallit ner i missbruk, kriminalitet eller utanförskap är aldrig lätt. Det är påfrestande för alla och ingenting man gör i en klackspark. De flesta lämnar scenen innan det blir jobbigt eftersom ansträngningen inte är värd mödan. Enligt den sunda egoismens väg är det bättre att klippa bandet till någon än att få dem på fötter.

Livet är inte alltid så lätt, varken för dig själv eller för andra. Att stå fast vid sina medmänniskors behov, även när det börjar tära på dig själv, det kallas solidaritet. Det ter sig i många former: medmänsklighet, empati, civilkurage, ansvar, plikt. Det låter inte riktigt lika motiverande som att få göra vad fasen man vill och skita i alla andra, men när någon hamnar snett och inte kan ta sig upp utan hjälp – vem är det som står vid sidan och puttar på?

Inte är det den sunda egoismen i alla fall.

//Pressekreterare