Beroende och belöningssystemet

Förra veckan så jag på Malou von Sivers program Efter tio, hela veckan hade hon vikt år temat beroende. Det var allt från spelmissbruk, socker och matberoende, sexmissbruk till tobak, droger, alkohol. Olika människor intervjuades om sina beroenden och en av Sveriges främsta hjärnforskare, Lars Olson, om beroende som kronisk hjärnsjukdom, försökte förklara det mer teoretiskt vad som händer med hjärnan och dess belöningssystem.
Han sade att utan belöningssystemet skulle vi inte överleva, vi måste få en kick av att äta, sova, motionera och ha sex, utan denna kick skulle mänskligheten dö ut ganska snabbt. Beroende handlar inte om att man har ”dålig karaktär” utan är en kronisk sjukdom som sitter i hjärnan. När man utvecklar ett beroende förändras hjärnbarken och har man inte rätt verktyg att bekämpa beroendet med blir man maktlös. Det är inte bara droger och alkohol vi kan bli beroende av. Spel, arbete, mat och sex kan förstöra livet om man har en beroendepersonlighet. Att bryta ett sådant beroende kan vara svårare än drogmissbruk – för hur lever man utan mat, sex eller arbete?
Han gav till sist några råd om hur man eventuellt kan komma över sitt beroende och det var att få en ännu högre kick, till ex genom förälskelse, frälsning eller gå på skratt terapi. Men hur lätt är det när man vill behålla sin ”gamla gubbe” och inte har lust att gå i kyrkan? Får jag problem så blir det skratterapi för mig.
Här kommer ett intressant inslag/länk av hjärnforskaren, Lars Olsson, om beroende, det är inte allt för långt och jag kan varmt rekommendera det.

http://www.tv4play.se/aktualitet/efter_tio?videoId=1.1530469

//Layoutare

Om att svälja de minsta och finaste grodorna först...

Strax före jul tipsades jag om en handbok med 21 sätt att få mer gjort på kortare tid. Bokens titel - Svälj den fulaste grodan först - fångade min uppmärksamhet och jag har nu läst boken för andra gången. Och visst är tipsen effektiva, men för egen del är mervärdet snarare de tankar kring urvalet som boken satt igång hos mig.

Jag tror att jag och säkert många med mig ofta väljer de minsta och finaste grodorna. De som är lättast att hantera helt enkelt. Ett sådant exempel från skolans värld tycker jag att den klassiska kepsfrågan är. I det dagliga arbetet med lärandeprocesser och barn och ungdomar, finns det garanterat många frågor, principer, ärenden och diskussioner med självklar och högre prioritet än huruvida kepsen ska vara på eller av under lektionstid.

Är det kanske dags att vi stoppar in kepsdiskussionen i arkiven tillsammans med fluortanten, Hej Matematik och annat som vi idag ser som uttryck för en annan tidsperiod? Eller har kepsdiskussionen fortfarande ett berättigande och isåfall vilket?

Anders Härdevik skriver i sin bok "Tur för skolan att den är obligatorisk" att om vi föräldrar känner igen oss i dagens skola - då är skolan fel ute. Är kepsdiskussionens ihärdighet ett tecken på att vi vuxna till varje pris vill känna igen oss? Eller på att vi envetet hävdar att tolkningsföreträdet på vad som är viktigt i fostransfrågan tillhör vår egen tids fostransideal?

Nu är diskussionen ovan naturligtvis tillspetsad - varje dag arbetar engagerade pedagoger och övrig personal i våra skolor med att inspirera, stötta och fostra våra barn och ungdomar i många komplexa frågor. Skolan har fortfarande ett självklart och stort värde som en av de viktigaste skyddsfaktorerna vi har i vårt samhälle - både med keps och utan keps. //Utbildare