Strax före jul tipsades jag om en handbok med 21 sätt att få mer gjort på kortare tid. Bokens titel - Svälj den fulaste grodan först - fångade min uppmärksamhet och jag har nu läst boken för andra gången. Och visst är tipsen effektiva, men för egen del är mervärdet snarare de tankar kring urvalet som boken satt igång hos mig.
Jag tror att jag och säkert många med mig ofta väljer de minsta och finaste grodorna. De som är lättast att hantera helt enkelt. Ett sådant exempel från skolans värld tycker jag att den klassiska kepsfrågan är. I det dagliga arbetet med lärandeprocesser och barn och ungdomar, finns det garanterat många frågor, principer, ärenden och diskussioner med självklar och högre prioritet än huruvida kepsen ska vara på eller av under lektionstid.
Är det kanske dags att vi stoppar in kepsdiskussionen i arkiven tillsammans med fluortanten, Hej Matematik och annat som vi idag ser som uttryck för en annan tidsperiod? Eller har kepsdiskussionen fortfarande ett berättigande och isåfall vilket?
Anders Härdevik skriver i sin bok "Tur för skolan att den är obligatorisk" att om vi föräldrar känner igen oss i dagens skola - då är skolan fel ute. Är kepsdiskussionens ihärdighet ett tecken på att vi vuxna till varje pris vill känna igen oss? Eller på att vi envetet hävdar att tolkningsföreträdet på vad som är viktigt i fostransfrågan tillhör vår egen tids fostransideal?
Nu är diskussionen ovan naturligtvis tillspetsad - varje dag arbetar engagerade pedagoger och övrig personal i våra skolor med att inspirera, stötta och fostra våra barn och ungdomar i många komplexa frågor. Skolan har fortfarande ett självklart och stort värde som en av de viktigaste skyddsfaktorerna vi har i vårt samhälle - både med keps och utan keps. //Utbildare
F Ö R E B Y G G A R N A
För oss kommer förebyggandet först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar