Vem ringer man när man inte orkar leva?

Rubriken på inlägget är hämtad ur Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Boken är oerhört gripande och tar upp ett viktigt ämne, självmordet, som enligt författarens uppgift är den vanligaste dödsorsaken bland människor 15-44 år.

Heberlein skriver självutlämnande om sin manodepressivitet, sina otaliga besök på psykakuten, och sina våndor inför det slutliga avskedet. Samtidigt reflekterar hon över vad andra, kända och okända, har skrivit om självmordet.

Det är en tuff läsning. En krävande läsning som har sitt absoluta berättigande i att skapa förståelse för sjukdomen. Heberlein skriver "Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin. Det finns fler som jag. Vi är ganska många."

Under läsningen kan jag inte sluta tänka på denna, i boken nästan pockande, provokativa, och samtidigt så viktiga fråga: vem ringer man när man inte orkar leva? Och jag känner stor tacksamhet för alla telefonjourer som faktiskt finns. Som svarar när det ringer. Som lyssnar när någon talar.

Nu är inte telefonjourerna det enda svaret på Heberleins retoriska fråga och inte heller lösningen eller botemedlet för hennes och många andras svåra sjukdom. Men att de finns och att engagerade människor bemannar dem för att de vill göra skillnad, ger åtminstone mig någon sorts tröst då jag läser. //Utbildare