Gruppen, individen och samspelet

Många gånger när jag träffar grupper i mitt arbete blir jag förvånad över hur mycket underliggande kraft, kommunikation och status som som styr hur väl gruppen mår och samarbetar. Lika ofta händer det att gruppens föränderlighet överraskar mig. På enbart några timmar kan dynamiken i en grupp förändras.

I arbetet med grupper som hamnat i negativa spiraler använder vi oss av några viktiga ingredienser - tydligt ledarskap - skratt - gemensamma utmaningar. Även om jag bara är inne i gruppen för några timmar satsar jag en stor del av tiden på att skapa någon sorts relation med individerna. Jag gör detta bland annat för att jag senare - om det behövs - ska kunna ta en konflikt.

Det tydliga ledarskapet är oerhört viktigt. Det ska i gruppen inte finnas någon som helst tvekan om vem som leder gruppen. Jag, som ledare, ska inte känna någon som helst tvekan att leda gruppen.

Skrattet ger gruppen förnyad energi och skapar trygghet.

De gemensamma utmaningarna svetsar samman gruppen till ett VI. Är utmaningen dessutom konstruerad som något slags "yttre hot" (ex att i en övning hypotetiskt tävla mot en annan skola) så funkar detta ännu bättre.

Naturligtvis behöver arbetet fortsätta i gruppen också efter att vi lämnat den, men förhoppningsvis har en öppning till en rakare kommunikation och en större välvilja skapats. //Utbildare

Mitt hem är min borg och trygghet – eller?

Igår när vi kom hem efter min mans gitarrkonsert så möttes vi av våra katter, vanligtvis är de lugna men denna gången var de vettskrämda och sprang ut ur huset när vi öppnade dörren.

Väl inne i huset märkte vi först inget speciellt mer än att det lät som om det småhaglade på vår fönsterdörr i sovrummet. När jag drog undan draperiet så såg jag alla småsprickor i glasen och sedan hålet som de hade gjort. Ljudet vi hörde var inte hagel på utsidan utan det var ifrån alla de sprickor i glasen som hela tiden uppstod.

Känslan av overklighet var väldigt stark, sådant här händer inte mig, vi är ju trygga här, så detta kan inte vara sant, men hålet i fönsterdörren var ju där och sprickorna blev hela tiden fler och fler.
Efter att jag hade kontaktat jouren på Folksam och polisen så började chocken komma, polisen sade att eftersom glasdörren redan var trasig så fanns risken att tjuvarna skulle komma tillbaks och att vi inte kunde vara trygga i huset.

Nu dagen efter så är larm beställt, fönsterlås skall inköpas och hantverkare har beställt nya fönster till dörren och de skall måla dörren så att alla spår av inbrottsförsöket skall försvinna, men hur får man tillbaks känslan av trygghet? Min dotter vaknade mitt i natten av att hon tyckte att någon var utanför hennes fönster och fick för sig att det var tjuvarna som kommit tillbaks och sedan kom tanken till henne att de hade kanske redan kommit in i huset och mördat mig och min man, tankespöken kan lätt växa till tankemonster.

Det är nog lätt att låta olustkänslan vinna och aldrig känna slig lugn hemma igen men vi bestämde oss redan igår natt att vi skall kämpa för vår trygghet, vet inte bara hur än, men kämpa skall vi.

//Layoutare

Vem ringer man när man inte orkar leva?

Rubriken på inlägget är hämtad ur Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Boken är oerhört gripande och tar upp ett viktigt ämne, självmordet, som enligt författarens uppgift är den vanligaste dödsorsaken bland människor 15-44 år.

Heberlein skriver självutlämnande om sin manodepressivitet, sina otaliga besök på psykakuten, och sina våndor inför det slutliga avskedet. Samtidigt reflekterar hon över vad andra, kända och okända, har skrivit om självmordet.

Det är en tuff läsning. En krävande läsning som har sitt absoluta berättigande i att skapa förståelse för sjukdomen. Heberlein skriver "Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin. Det finns fler som jag. Vi är ganska många."

Under läsningen kan jag inte sluta tänka på denna, i boken nästan pockande, provokativa, och samtidigt så viktiga fråga: vem ringer man när man inte orkar leva? Och jag känner stor tacksamhet för alla telefonjourer som faktiskt finns. Som svarar när det ringer. Som lyssnar när någon talar.

Nu är inte telefonjourerna det enda svaret på Heberleins retoriska fråga och inte heller lösningen eller botemedlet för hennes och många andras svåra sjukdom. Men att de finns och att engagerade människor bemannar dem för att de vill göra skillnad, ger åtminstone mig någon sorts tröst då jag läser. //Utbildare

Akut hjälp till utsatta ungdomar

Nyheterna berättar att det finns 5000 ungdomar som riskerar att hamna i olika gäng och kriminalitet i utsatta områden. De kriminella gängen ägnar sig åt våld, utpressning, rån och missbruk.
Dessa ungdomar kommer från socioekonomiska utsatta områden. De lockas med pengar, status och fester.
De flesta är unga män som lever i utanförskap och de flesta är arbetslösa. För att förebygga kriminalitet bland dessa unga behövs ett starkt samarbete mellan polis, socialtjänsten och skolan, och kommunikationen ska förbättras mellan olika aktörer även myndigheterna och föräldrar.
Det ska satsas på att förebygga, särskilt på sociala insatser och utbildning till föräldrar. Många föräldrar saknar jobb och kunskap och har ingen aning om ungdomsgängen. Vissa föräldrar är rädda för myndigheterna och därför undviker de att be om hjälp. Myndigheterna måste stödja föräldrarna i deras arbete att fostra sina barn. Myndigheterna måste motverka sociala problem, psykisk ohälsa och stereotypa könsroller hos unga män och pojkar som riskerar att dras in i kriminalitet.
Tyvärr finns ingen arbetsmarknad för dessa ungdomar. Att satsa på jobb och praktikplats kan vara en lösning. Samtidigt kan ideella organisationer hjälpa till med sociala insatser och ge praktikplats till ungdomar och höja föräldrarnas kunskap. Myndigheterna bör satsa på fritidssysselsättning och samarbeta med olika fritidsgårdar.

Så med tanke på detta är det viktigt att sprida information om Hassela Helpline till ungdomar och deras föräldrar.

// Administratör

Tobak och unga

Rökning är ett av de största hoten mot vår hälsa. Det beror på att rökning både är skadligt och väldigt vanligt. Inställningen till rökning har blivit mer negativ. Även om många fortfarande testar att röka, fortsätter inte alla i vuxen ålder. Problemet är att det är väldigt lätt att bli beroende. Dessutom tror de flesta att det är mycket lättare att sluta än vad det faktiskt är.

Det finns också en myt om att snus inte skulle vara farligt. Forskare har inte kunnat bevisa att snusning kan leda till cancer. Vi vet att snus innehåller cancerframkallande ämnen och kan skada mun, hjärta och kärl.

Källa: Vårdguiden

//Administratör & ekonomi

Vem säger nej till en joint?

Att unga människor inte förstår att cannabis är farligt kan jag förstå. Men vi föräldrar till tonåringar vet oftast att cannabis inte är att leka med.

När jag var ung visste man inte så mycket om psykoser eller andra samband som idag klarnar mer och mer. Jag och en mina nära vänner bodde i samma kollektiv. Vi diskuterade alltid politik, världen och droger. Han hävdade ofta att hasch var ofarligt.

Redan på 80-talet fick han sina första sammanbrott och sedan dess har hans liv aldrig sett ut som andras. Han har aldrig haft ett normalt arbete, han har aldrig bott själv utan oftast på institution, han har aldrig haft ett förhållande med en flickvän en längre tid och har inga barn.

Fler av mina nära vänner rökte hasch och halkade ur "det vanliga livet" mellan 20- 30 år gamla och de har aldrig kommit tillbaka. Jag har alltid undrat om jag hade kunnat göra mer för att förhindra deras väg utför. Nu verkar sakta men säkert forskningen komma i fatt livet. Men det finns enormt stora intressen att vilja försöka bevis att det är något fel just på den forskning som fastslår att cannabis är farligt.

Jag kan hitta massor av bloggar och webbinlägg som tyder på en fortsatt glorifiering av cannabisbruket. Ni unga som inte tror att cannabis är farligt behöver tyvärr bara leva. Verkligen kommer kommer ifatt oss alla.

Här är en ny studie som finner säkrare samband mellan användning av cannabis i unga år och risk att drabbas av psykos.
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2010/03/01/tidigt-bruk-av-cannabis-ko/index.xml

Det finns inga hopplösa människor

Ett viktigt motto inom Hasselarörelsen är det finns inga hopplösa människor - bara hopplösa situationer - och situationer kan förändras. För oss som arbetar med många olika typer av verksamheter är det extra viktigt att anta en gemensam plattform. Ju bättre grundade vi är, desto bättre arbetsinsatser kan vi utföra.

Hasselarörelsens grundpelare är definierade på följande sätt:
Engagemang - Ord är billiga handling kostar
Solidaritet - Att vara nära den som behöver närhet
Vuxenansvar - Det finns inga ungdomsproblem, bara vuxenproblem
Relation - Metoder kommer och går (och kan vara bra), relationen består

//Utbildare